Debattartiklen “Brådskan att publicera hämmar forskartubildning” publicerades i DN i lördags, på midsommardagen. Det är tråkigt att ett viktigt ämne hamnar i skuggan av färska potatis, sill och jordgubbar. Nåväl, docenten och överläkaren Md. Shahidul Islam skriver att den svenska forskarutbildningen måste bli bättre. Han menar att kunskapen måste vara det viktigaste, inte hur många artiklar man har publicerats. Speciellt när man kanske inte tar sig tid eller vågar satsa på de mer ansedda tidsrkifterna utan väljer tidskrifer av lägre kvalitet och kanske även delar upp materialet i två korta artiklar. Shahidul Islam menar att det viktiga för doktorander måste vara kunskapen och vad de lär sig under utbildningen, inte antalet publikationer. Han skriver också att disputationen ska avdramatiseras och Sverige borde ta efter bl.a. Oxford.
Jag kan hålla med honom till viss del men jag tycker att det är roligt med disputationen som är öppna för både universitets personal och studenter men även för allmänheten att sitta med. Det är ett sätt att hålla akademin öppen för de som faktiskt betalar för akademin. Och det är ju trevligt att flera års hårt, ibland ensamt, arbete uppmärksammas på ett positivt sätt.
Det jag håller med honom om är att antalet publikationer får inte vara forskarutbildningen. Doktoranden ska inte behöva tänka att handledaren måste visa upp “effektiva siffror”, eller tänka på vad som är publicerbart eller positiva resultat. Under forskarutbildningen ska doktoranden ju lära sig hantverket hur man forskar. Sedan tycker jag också att publicering är en del av forskaryrket som måste läras. Forskningsresultaten ska spridas, vad är annars poängen med forskningen? Publiceringsvärlden förändras hela tiden som kan vara nog så svårt att hålla koll på. Krav från finansiärer för open access publicering och alla tveksamma förlag som har dykt upp gör det svårt att veta vad, hur och var forskaren ska publicera sig i. Publiceringskunskap och publiceringsetik är viktiga delar i forskarutbildningen men det innebär inte att doktoranden behöver publicera sig på löpande band.
Apropå positiva och publicerbara resultat: Ben Goldacre: What doctors don’t know about the drugs they prescribe (ca 13 min) är ett bra TED Talks om publication bias eller om hur det inte finns intresse att publicera artiklar med negativa resultat eller replikera undersökningar inom medicin. Han berättar bl.a. forskare som publicerade i Nature en studie där de tog 55 studier för att replikera dem. De kunde replikera endast 6 av dem! Han berättar även om en annan studie där det fanns 38 positiva resultat, 37 negativa resultat. 37 av undersökningarna med positiva resultat publicerades medan endast 3 undersökningar med negativa resultat publicerades. Hur ligger det till inom andra ämnesområden?
Pieta Eklund
Uppdatering 2013-06-25: DN har publicerat en replik: ”Bestickande fel i beskrivningen av svensk forskarutbildning” av professorerna Jonas F ludvigsson och Anders Ekbom. Det ä bra med motreplik men trist att det endast handlar formen av utbildningen och speciellt examinationen av forskarutbildningen.