Vilket format på avhandlingen doktoranden bör/ska välja och vilka effekter har valet? Igår diskuterades frågan monografi eller sammanläggningsavhandling under ett forsknignsseminarie vid Bibliotekshögskolan. Monografi är en sammanhållen bok om ett ämne medan sammanläggningsavhandling består av en kappa och oftast fyra vetenskapliga artiklar publicerad eller på väg att bli publicerade i ämnesrelevanta internationella tidskrifter. Kappa är den delen där doktoranden ges tillfälle att diskutera sina metodologiska och teoretiska val. I den redovisas även vad som är huvudpoängen och den vetenskapliga bidraget med avhandlingen.
Diskussionen under seminariet var mycket intressant. Valet ansågs bero bl.a. på kontexten, ämnet och ämnets tradition, metoden, forskningsprojektet, vilka handledare doktoranden råkar ha eller doktorandens egen vilja, att formen på den ena eller den andra är “finare” eller att institutionen/lärosätet har önskemål åt det ena eller det andra hållet. Det diskuterades även vad som är handledarens roll i dessa två former och vad finns det för handledaren att lära sig när denne handleder en doktorand som skriver en monograf eller en sammanläggninsavhandling. Diskussionen kom även över till att handla om peer review och riskerna doktoranden tar oavsett val av form på avhandlingen. Artiklarna i en sammanläggningsavhandling går igenom en peer review som kan antingen hålla hög kvalitet eller inte, men författaren får förhoppningsvis en indikation att ämnet är relevant och att arbetet håller hög kvalitet. Med monografi däremot går texten inte igenom samma typ av kontinuerlig granskning.
Från bibliotekets sida finns det inte några önskemål eller tankar om att den ena formen skulle vara bättre än den andra. Däremot finns det tankar om publiceringsstrategier. När en doktorand väljer att skriva en monografi eller en sammanläggninsavhandling väljer denne ett sätt att publicera sig på och lär sig därmed olika saker men kommer också att bli stressad av olika saker. Monografiförfattare tar en risk i.o.m att publiceringen av allt sker vid ett tillfälle men eventuellt har denne ett tillfälle att studera ett ämne mer djupgående än vad denne har möjlighet att göra någon mer gång. Den som skriver en sammanläggningsavhandling måste lära sig att publicera i internationella tidskrifter och hantera peerreview-processen, men riskerar att inte hinna publicera eller få artiklarna accepterade innan avhandlingen ska vara färdig. Denne riskerar även att några av de första artiklarna inte längre är relevanta när avhandlingen ska sättas ihop.
Det kan finnas önskemål från lärosätet. Resurstilldelning baseras till en viss del på antalet publikationer. Skriver en doktorand en sammanläggningsavhandling så bidrar denne till publikationsstatistik tidigare än den som väljer monografi. Dock med monografi kan doktoranden göra om sin avhandling till några artiklar efter disputationen. Det kräver dock att lärosätet ger tid för detta och att doktoranden har intresset och motivationen att skriva om “gammalt” ämne istället för att gå vidare till något nytt.
Det som eventuellt kan leda doktoranden i valet av form på avhandlingen är dennes egna intresse, handledarens & institutionens önskemål men även den framtida akademiska traditionen som doktoranden efter sina doktorandstudier tänker vara en del av. Föredrars det ena över det andra?
Sammanfattnignsvis kan det kanske sägas att det finns lika många sätt att skriva en avhandling som en monografi som en sammanläggningsavhandling som det finns doktorander och att det är kvalitet som i slutändan räknas varför formen är underordat. Vad passar dig och ditt ämne passar kanske inte en annan.
Pieta Eklund