Den fjärde februari sände Vetenskapens värld ett program där ett inlägg handlade om forskningsfusk: vad händer när en forskare blir anmäld för forskningsfusk? Vilka system finns det för att kontrollera och avslöja eventuellt fusk? Det man kom fram till var att strukturen kring att avslöja forskningsfusk varken skyddar den som anmäler eller den som blir anmäld. Ofta ställs ord mot ord. Det är kanske så att en doktorand eller en ung forskare inte vågar säga ifrån då hen är rädd om sin forskningskarriär eller att forskningsinstitutionen inte vågar ta itu med anmälan då det kan innebära förlorat forskningsanslag och anseende.
När oegentligheter upptäcks kan forskningspublikationen dras tillbaka. Det betyder att resultat från den artikeln inte bör användas i framtida forskning. För det mesta dras artiklar tillbaka p.g.a. plagiering, allvarlig feltolkning av resultat, fabricerade forskningsdata eller självplagiering, d.v.s. när textstycken från egna tidigare publicerade texter används utan hänvisning.
Det tillhör forskningen att forskaren har sin forskningsdata välorganiserad samt att anteckningar, lab- och loggböcker finns sparade för att forskningsresultaten skall gå att duplicera och på det sättet prövas. Programmet drar paralleller till idrotten och de dopningskonroller som idrottare rutinmässigt och oanmällt utsätts för. Brian Deer, som upptäckte fusk i den sk. Wakefield-studien om kopplingen mellan vaccin och autism, menar att forskningsvärlden borde kontrolleras på samma sätt som idrottsvärlden: oanmälda besök för granskning av dokumentation från undersökningar etc. Wakefield studien drogs tillbaka tolv år efter publiceringen.
I Sverige har Vetenskapsrådet börjat med att kräva en datapubliceringsplan i samband med ansökan för forskningsanslag. De vill att forskarna ska beskriva om eller hur forskningsdatan kan göras öppet tillgängligt för att eventuellt användas inom andra forskningsprojekt men även för att öppet tillgängliggöra forskningsdata kan ge ökat antal citeringar. Frågan är om den kan ha ett annat syfte också? T.ex. att i framtiden kunna kontrollera forskningsresultaten mot forskningsdatan.
Fram tills för tre år sedan utreddes forskningsfusk av Vetenskapsrådet. Nu handläggs utredningar istället av en nationell myndighet, Centrala Etikprovningsnämnden. Sedan Centrala Etikprovningsnämnden tog över ansvaret har endast fyra fall av misstänkt forskningsfusk utretts. I Vetenskapens värld menar Madeleine Leijonhufvud, professor i straffrätt vid Stockholms Universitet, att det finns behov av ett helt nytt system för att hantera forskningsfusk, t.ex. att utländska experter kallas in eftersom den svenska forskningsvärlden är liten och alla känner alla. Kretsen som kan utreda forskningsfusk är därmed begränsad.
Det finns inte en databas eller källa för att söka för tillbakadragna artiklar. Däremot finns det ett blogg Retraction Watch där det skrivs om tillbakadragna artiklar. Det finns några studier gjorda kring tillbakadragna forskningspublikationer som t.ex. The persistence of error: a study of retracted article on the Internet and in personal libraries och A Comprehensive Survey of Retracted Articles from the Scholarly Literature. Den första undersöker artiklar som trots tillbakadragning fortfarande finns tillgängliga på webben och den senare undersöker tillbakadragna poster inom flera discipliner, inte endast inom medicin och life sciences.
Det som undersökningarna och även de medverkandena i TV-programmet efterfrågar är ett bättre sätt att medvetandegöra och diskutera tillbakadragen litteratur inom olika discipliner samt att skapa ett nytt oberoende system för att utreda forskningsfusk. Kanske ska vi ta efter Norge? Där kan man få fängelse för forskningsfusk.
Se Vetenskapens värld. Inslaget om forskningsfusk börjar ca 21:30 in i programmet. Fusk är ett problem även inom andra områden inom högskole- och universitetsvärlden. Läs nyheten om Stockholms universitet som lägger ner distanskurser p.g.a. fusk.
Ursprungligen publicerad i Biblioteksbloggen 2013-02-13
Av: Pieta Eklund
