Säkerhet är något som forskare inom biologisk forskning måste tänka på så att resultaten inte används för t.ex. biologisk terrorism. Frida Kuhlau har i våras disputerad vid Uppsala universitet på en avhandling om bioetik: Responsible Conduct in Dual Use Research: Towards an Ethic of Deliberation in the Life Sciences. Det är redan under andra världskriget som diskussionen om forskarens ansvar för hur forskningsresultaten används startade. Det är bl.a. framställningen av kärnvapen som gjorde forskarsamhället medveten om att det finns säkerhetsaspekter. Den här diskussionen blev livlig igen efter terrorattackerna 2001.
Frida Kuhlau kommer fram till följande i sina fyra studier som ingår i avhandlingen:
- Forskaren har moralist ansvar att inte utsätta andra för risk för att skadas
- Försiktighetsprincipen måste bli uttalad vägledande princip
- Forskaren har ansvar för vad som publiceras och ansvar att överväga om det som publiceras kan användas i motsatt syfte
- Det finns behov av att kompetensutveckla och bygga upp etik kring framställningen av biologiska vapen så som det redan finns för djurförsök och forskning som involverar människor.
Frida Kuhlau menar att det finns behov av att skapa ansvarskultur och ta ansvar för att kunna fortsätta med fri och öppen forskning.
Detta är mycket intressant. Forskaren har många etiska regler att förhålla sig till som bl.a. djurförsök, forskning med/på människor, publicering och plagiering, inte fuska med forskningsdata etc. De måste även förhålla sig till open access och öppen forskningsdata. Balansen mellan att vara öppen med sin forskning och ha ansvar för hur forskningen användas kommer troligtvis blir svår. Jag undrar också hur länge forskaren kommer att ha ansvaret för sina forskningsresultat: just nu går det inte att missbruka resultaten men om tio när ytterligare en komponent har tillkomit…
Diskussionerna kring publiceringsfusk har varit aktuella länge och nu har det kommit en första svenska bok Publiceringsetik som handlar om just etik i vetenskaplig publicering. Vi har boken på biblioteket.
Enligt författarna Stefan Eriksson och Gert Helgesson handlar det vanligaste fusket om författarskap. Det är författare som kräver att stå med som författare trots att de inte uppfyller kriterierna för att få vara med. Deras lösning är en oberoende myndighet som forskaren kunde kontakta när man upplever att oegentligheter har skett. En forskningsansvarsnämnd kanske? De kunde kanske även arbeta med frågorna som berör säkerhetsaspekterna och kompetensutveckla forskare och andra om forskningsetiska frågor.
Pieta Eklund